Boel Bindby, småskalig osttillverkare, som fyller 40 år den 22 december.

Boel med flicknamnet Bengtsson växte upp som yngst av sex syskon i den skånska pyttelilla byn Bjärshög utanför Malmö. Hon visste tidigt att hon ville bli elektriker, men mötte hårt motstånd från skolan.

– Det var inte så lätt att övertyga syo. Jag hade för höga betyg och var en liten tjej.

Boel fick visa prov på den envishet som tillsammans med en stor portion tålamod varit hennes följeslagare genom livet.

Fyra års tekniskt gymnasium och lärotid på Elektro Sandberg belönades till slut med det efterlängtade certifikatet som gjorde henne till svagströmselektriker.

Vid sidan av odlade hon sitt andra stora intresse: musik. Boel lärde sig mer eller mindre att sitta på en pianopall och vid 22 års ålder turnerade hon som elbasist runt hela landet med Göteborgsbandet Liftarens guide. Men musicerandet och svagströmmen fick ett abrupt slut.

– Jag föll illa på scenen under en konsert och slog av spetsen av armbågen på ett mikrofonstativ.

Frustrationen över att plötsligt inte kunna göra saker hon tidigare kunnat var fruktansvärd, berättar Boel som fortfarande inte kan arbeta med armen över huvudhöjd.

– Men samtidigt var det en tid i livet då nya dörrar öppnades. Jag träffade Ingemar och vi gifte oss.

Det unga paret började fundera över maten som säljs i affärerna. Hur har djuren haft det och hur besprutade är grönsakerna? De köpte en gård i Röstånga och blev månskensbönder.

– Vi är tredje generationens gröna vågare och självhushållning var ledordet. Vi producerade vår mat själva för att inte behöva arbeta så mycket. Det var jätteromantiskt – och fruktansvärt jobbigt.

Emilia Gvozdenovic, som fyller 10 år i dag.

Visst måste det kännas skönt för en liten tjej att få öppna både presentpaket och klappar samma dag.

– Det känns roligt och lite konstigt eftersom det är jul samma dag som min födelsedag. När jag vaknar fyller jag år. Då öppnar jag alla presenter. Efter tre på eftermiddagen är det jul-afton och vi börja med att äta julbord.

Högst upp på Emilias önskelista är ett notställ till hennes gitarr och en ny mobiltelefon.

Tomten tror hon inte längre på, så pappa Tomas slutade för några år sedan att dra på sig tomteluvan och säga ”finns det några snälla barn”.

Hon är inte ensam i släkten om att ha födelsedag denna dag för hennes kusin Victoria fyller dubbelt upp. Victoria gör lumpen i Boden och i helgen kommer hon hem så att de kan träffas för att fira de dubbla födelsedagarna och julen.

Emilia är född i Sverige, pappa däremot har rötter i Serbien och mamma Svjetlana härstammar från Republika Srpska i Bosnien. Emilia är en väldigt musikalisk tjej som också gillar att dansa. Hon går första året i en musikklass på Östergårdsskolan.

– Man går den helt vanliga skolan, men har en timme musik varje dag. Ibland har vi konserter på skolan och i kyrkor.

Gitarr började hon spela i somras och sjungit har hon gjort sedan hon var liten. Då mest tillsammans med mamma och tillsammans har duon framfört många karaokelåtar genom åren. Emilia ingår i musikklassens kör och hon har också gått sin första termin på Kulturskolan, där hon sjunger och spelar gitarr två gånger i veckan. Dansen började Emilia med när hon var sex år.

– Då dansade jag streetdance, nu dansar jag folkdans i en förening. Det är kul och jag tränar en gång i veckan.

Björn Dahl, VVS-montör, som fyller 30 år den 30 december.

– Jag blev nog vuxen ganska tidigt, konstaterar han och minns storasysterns beskrivning av honom som sin ”stora lillebror”.

Björn fastnade tidigt för rörmokeriet tack vare sin pappa och släktingar som också valt yrket. Självklart blev det Kattegattgymnasiets energiprogram med inriktning på VVS efter nian på Brunnsåkerskolan.

– Det fanns gott om jobb inom VVS på den tiden. Rörläggare var ett bra yrke. Det är det fortfarande.

Direkt efter gymnasiet gjorde han lumpen på det gamla infanteriet I16 som samma år bytte namn till Lv6.

– Det blev många felsägningar, minns Björn. I16 satt i ryggmärgen.

Efter muck fick han anställning på Oscar Hanson där han i dag är på servicesidan. Han gör allt från att byta blandare, rensa avlopp till att byta element och renovera lägenheter.

– I den här kylan är det mest värmebatterier som går sönder.

Å andra sidan blir det inte bättre när minusgrader blir plus. Då blir skador orsakade av kylan synliga. För att inte tala om alla sommarstugeägare som upptäcker att vattenrören frusit sönder.

Som rörmokare har Björn bra koll på det mesta inom byggbranschen. Att lägga in golvvärme, vatten, avlopp och dränering i det monteringsfärdiga huset gick som en dans. Med fackkunskap inom el och snickeri fixade han resten lika lätt.

För två år sedan var huset inflyttningsklart. Och familjen stortrivs. Det är nära till dagis och skola, avståndet in till Halmstad är lagom långt.

Dessutom har bussförbindelserna på senare år blivit mycket bättre. Harplinge kändes helrätt och var perfekt för barn att växa upp i.

Med facit i hand är Björn supernöjd över att de byggde i stället för att köpa ett hus som kanske var i behov av uppfräschning och rentav renovering innan de kunde flytta in. Att hitta ett hus som de gillade var svårare än de trott.

– Vi jämförde kostnaderna mellan de båda alternativen och kom fram till att det blev inte dyrare att bygga. Huset kom monteringsfärdigt och vi fick precis som vi ville ha det och allt var nytt.

Agneta ”Agge” Eklund, SO-lärare på Östergårdsskolan, som fyller 50 år den 2 januari.Bakom sig har hon en mängd olika erfarenheter. Några har hon fått genom utbildning, och några av bara nyfikenhet och intresse. Efter att ha räknat upp fyra utbildningar plus ytterligare anställningar hon haft glömmer hon naturligtvis någon. Det är hälsoinspiratör som hon jobbar som ett par timmar utöver sitt lärarjobb.

Hon älskar sitt jobb på Östergårdsskolan. Visst har miljön blivit tuffare och hårdare, men ”barnen är jättegoa”. Högstadielärare i SO-ämnen blev hon för nio år sedan. Några år innan dess hade hon egen reklamfirma i Eslöv tillsammans med sin dåvarande make. Men efter skilsmässa började hon tänka i nya banor. Teckna som hon alltid gjort kan hon ju. Och hästar som hon jobbat med, finns det ju gott om. Hennes kunskap inom alternativ medicin kontra skolmedicin kunde hon också syssla med. Inspirera andra att leva hälsosamt var också ett alternativ, liksom barnskötare.

– Jag ville hitta något där jag fick nytta av alla mina kunskaper.

Det blev lärare, vilket krävde 4,5 år på högskola och en kort period på komvux. För det mesta var det förstås en strid på kniven att som ensamstående mamma till två barn, bosatt på landet utanför Eslöv, få det att gå ihop ekonomiskt och praktiskt. Samtidigt hade hon träffat sin nuvarande man, Martin, som är trombonist och då bodde i Göteborg.

– Så ena veckan när min exman hade barnen jobbade jag häcken av mig, pluggade, städade och tecknade karikatyrer och träffade Martin. På somrarna jobbade jag dessutom på ett äldreboende. Andra veckan var det bara barnen.

– Men så roligt jag hade. På något sätt fick jag alltid ihop det, säger hon och skrattar.

Agneta, som kallats Agge sedan hon var barn, var 17 år när hon var färdig som institutionsbarnsköterska. Det fanns faktiskt sådana på 1970-talet.

– Det var på den tiden när barn som var fysiskt och psykiskt funktionshindrade placerades på institution. Det var hemskt, men det var så då.

Ett par år senare läste hon hushållskunskap på Axelvolds lantbruksskola på sin mors inrådan, vilket hon är oerhört tacksam för i dag. En sådan utbildning borde alla gå, både pojkar och flickor. Man lär sig näringslära, laga mat, sköta ett hushåll, slakta, väva och sy.

Snön gnistrar av solens strålar i idylliska Femsjö, med sina runt 300 hundra invånare. Här råder lugnet och Sofie trivs jättebra på boplatsen.

Hon har varit ett blåbär på skidor länge, men nu satsar hon rejält för att ställa upp i Tjejvasan för första gången någonsin.

– Jag har bara åkt som en kul grej tidigare. Nu är det inte heller på elitnivå utan i motionsklassen.

Sofie har tränat sedan i somras för att hålla konditionen i gång och lagt på ännu mer kol under oktober, november och december. Hon har sprungit, simmat och försökt med rullskidor, men det sista gillade hon inte. Sedan kom snön och då förändrades allt. Fritt fram för längskidåkning alltså i Femsjö-idyllen utanför Hyltebruk.

Tjejvasan går den 26 februari och hon vet det stora målet.

– Någon tid vill jag inte säga, men efter så mycket pengar som man lagt ner på loppet ska jag komma i mål!

Sofie åker tillsammans med svärmor Anneli och hennes kompis Lena.

Sofie är född långtbortifrån vad snö heter. På Sri Lanka där solen flödar.

Tre månader gammal adopterades hon till Sverige och hon och hennes nya familj bodde i Halmstad till 1998. Då lämnade de stressen och fann lugnet i Saxbol utanför Mjälahult.

Sofie började på floristprogrammet på Munkagårdsgymnasiet i Tvååker och levde internatliv.

– Jag tyckte floristyrket verkade jätteroligt, men det är svårt att få jobb.

Men hon har i flera år jobbat extra i en blomsterbutik i Smålandsstenar.

Sommaren hon tog studenten hade hon fullt upp att göra: Hemtjänsten i Reftele, äldreboendet Sjölunda i Torup och floristjobbet i Smålandsstenar.

– Jag ”sprang” mellan jobben.

På hösten läste Sofie på komvux i Hyltebruk till undersköterska. Efter praktik på ortopedkliniken på Länssjukhuset i Halmstad fick hon ett vikariat som förlängdes. Sofie fick senare fast tjänst på 75 procent. 2009 ville hon längre.

– När jag jobbat tre år ville jag göra något annat med mitt liv. Jag kände att jag ville bredda min kompetens och tyckte att jag skulle bli en bra sjuksköterska.

Tidigt på morgnarna hur kallt det än är, står Ulla redo att gå morgonpromenaden med sin lilla älskling för dagen. Just nu är det Malte, en snäll bassethund som hade ont i trampdynorna av den hårda skaren och inte var så pigg på att gå ut i det kalla vintervädret.

Men Ulla fann på råd, smörjde tassarna med olivolja och hoppades att det skulle lena. Och efter en stunds vila på sin filt i köket, verkade han må bättre. Åtminstone när han lekte med sin boll fylld med Ullas hemgjorda köttbullar.

– Men det blir nog inte så långa promenader i dag i alla fall, tror Ulla.

Det blir det dock nästa dag, för då kommer terriern ”Sulan”, en pigg liten krabat som älskar att vara ute. Precis som Ulla. Tre dagar i veckan har Ulla hand om Sulan. Och ibland kommer Malte, som förvisso är på dagis i vanliga fall, men när det är stängt eller matte och husse ska åka bort kommer han till Ulla. Under årens lopp har hon varit dagmatte åt många hundar, bland annat Frasse, Kajsa, Tyson och Ringo. Men alltid bara en åt gången.

– Min kelgris blir den som är här för dagen. I dag är det Malte och i morgon blir det Sulan.

Alla är små personligheter oavsett ras. Det har varit bordercollier, japansk spets, blandras mellan labrador och golden retriever, fransk bulldogg och chihuahua. Den sistnämnda hade Ulla förra nyårsafton.

– Hon tyckte inte om smällarna, så jag satt med henne i en filt intill mitt bröst hela kvällen.

En annan stor personlighet Ulla aldrig glömmer var den franske bulldoggen. Han snarkade högljutt och var inte särskilt villig att gå promenader. Dessutom skulle han ha en bredd tunnbrödsrulle fylld med kött varje dag.

Ulla är en social och glad kvinna, som upplevt svåra händelser i sitt liv. Hon har mist sin dotter, genomgått en skilsmässa, varit sjuk och haft andra nära relationer som plötsligt gått bort. Efter det sista dödsfallet ville hon knappt leva.

– Vi skulle precis flytta till Varberg när han fick hjärtinfarkt. Allt rasade för mig igen.

Var hon skulle hämta energi ifrån hade hon inte en aning om. Hon hade förlorat så många nära och hade inga syskon. Hon kände sig så otroligt ensam.

Ulla gjorde en inventering av sitt liv och bestämde sig för att det där med män och relationer var över för hennes del. Däremot ville hon fortsätta med sitt sociala liv och gå ut och dansa ibland. Men tomheten och längtan efter sällskap gjorde att hon kom att tänka på hundar med sin villkorslösa kärlek.